Partybloggen

Höjt ob-tillägg

2005-09-07T11:28:00.000+02:00

Från och med 1 september, får den som jobbar på obekväm arbetstid lite högre ob-ersättning med 1:50 kr per timme. Det betyder att vanligt ob höjs från 15 kronor till 16:50 per timme.

Ersättningen får man för arbete måndag - fredag kl. 20.00 - 06.00, lördagar och "aftnar" kl. 16.00 - 06.00 samt söndagar och helgdagar 06.00 - 06.00.

Natt-ob höjs från 13 kronor till 14:50 per timme. Natt-ob betalas mellan klockan 01.00 och 06.00 och läggs ovanpå den vanliga ob-ersättningen. Sammanlagt blir det alltså 31 kronor.
Höjningen gäller i de flesta av HRF:s avtal.

Källa: Hotell Revyn

Psykopatiska krögare

2005-08-23T14:37:00.000+02:00

Den radikala nättidningen Yelah rapporterar om en Malmökrog vid namn Glorias Lounge som ägs av en viss Peter Bailey. Denne har tidigare varit i blåsväder för sina illa skötta företag och för sitt urusla sätt att behandla den arbetskraft han köpt in.

-Vi är jäkligt trötta på att vara tvungna att tjata för att få ut vår lön. Inte sällan upp till en månad senare, alltid kontant i handen och ibland utbetald endast med mynt. Det är ständigt strul med frånvaro av schemaläggning, arbetspass på upp till 17 timmar och hot om uppsägning om man inte kan jobba, säger en före detta anställd på Gloria’s och medlem i Malmö LS. - När jag opererades akut, nekade de att betala ut sjuklön och sade upp mig när jag sa att jag hade rätt till det, säger hon till Yelah.

Situationen är inte på något sätt unik, utan mycket lik den vid exempelvis Mondo i Stockholm. Generellt för dessa krögare är de har satt i system i att underlåta betalning av såväl fakturor som personalens löner. Givetvis tjänar de enorma pengar på detta. De flesta större krogar har hög genomströmning av personal, speciellt problemkrogar som dessa. Eftersom många arbetar enbart några kvällar och nätter så är det många som tyvärr inte har civilkurage att gå upp och kräva betalt för det arbete man utfört. På ett år blir det ganska mycket pengar som sparas för krögaren. Att krögare agerar på det här viset tycks vara helt acceptabelt, i alla fall om man ser till vad HRF och Tillståndsmyndigheten (inte) gör. Det vittnar både konflikterna kring Glorias Lounge och Mondo.

Symptomatiskt för dessa krögare är att de tycks lida av en lättare personlighetsstörning. De ljuger sina anställda, och alla andra, inklusive media, rakt upp i ansiktet, utan att blinka. Sydsvenskan vittnar om hur Glorias Lounges ägare ljuger och bortförklarar alla problem, både i deras tidning och flera olika rättsinstanser och mot kronofogden. Liknande uttalanden kommer i en strid ström från Mondos ägare, både Håkan Waxegård såväl som hans vapendragare finansmannen Jacob Widner.

Det är ett faktum att vi måste sälja vår tid, kreativitet, intelligens och muskelkraft för att överleva (med kraftig förlust). I gengäld så får vi betalt i pengar. Det här avtalet är ett av fundamenten som vårt kapitalistiska samhälle vilar på. Men krögare som dessa bryter dessa avtal, som vi knegare under nöd är tvingade till. Själva tycks de dock leva i en annan verklighet, där de agerar helt korrekt. Peter Bailey, med tillhygge i högsta hugg, attackerar flygbladsutdelare utanför sitt etablissemang samtidigt som han skriker att de inte följer spelreglerna. Ett ihärdigt rykte gör gällande att Waxegård slungat ett askfat mot en anställd och sedan försökt misshandla personen för att denne vågat påpeka att det inte är okej att undvika att betala ut löner.

Personligen tror jag att enda sättet att komma tillrätta med dessa, uppenbarligen psykiskt störda, människorna är att från vår sida, vi som bygger deras rikedomar, är att från vår sida också upphäva avtalet. De skiter uppenbarligen helt och hållet i spelreglerna, så det är ingen idé att vi försöker följa gängse ordning. Varför inte helt enkelt ta lönen direkt ur kassan vid kvällens slut eller servera spriten gratis? Det är inte före de själva känner av konsekvenserna av sitt handlande personligen, och antagligen fysiskt, som de är beredda att backa.

Alkoholpolitik 3

2005-08-21T17:13:00.000+02:00

Lönerna för oss kroganställda släpar redan efter. Har man en timlön på 85 kr så anses det bra. Det är på tok för lite, speciellt med tanke på det höga arbetstempo vi har, alla tunga lyft och de urusla arbetstiderna. Nattarbete är direkt skadligt för hälsan, men det är ingenting vi på något sätt kompenseras för ekonomiskt eller på annat vis.

Om spritskatten skall sänkas med 40% så innebär det också motsvarande profit rakt ned i krögarnas fickor. För oss innebär det en 80% höjd arbetsbelastning - fler människor på krogen, mycket mer fylla och all skit som följer med det; Skadegörelse, våld, spyor, glåpord och sexuella trackasserier. Ingen säkning av spritskatten utan höjd lön!

Vårt fackförbund, HRF, står som vanligt utanför debatten som det stolpskott det är. De skriver hellre lite loja artiklar om socker. Hallå!?

Alkoholpolitik 2

2005-08-20T17:12:00.000+02:00

Jag är för en riktigt restriktiv alkoholpolitik, något som tycks vara riktigt kontroversiellt i dessa dagar. Följande förslag tycker jag bör införas omgående:

Höj åldersgränsen på krogen till minst 20 år. Tonåringar blir alltid för fulla på krogen. Sen blir de rånade, hamnar i slagsmål och blir våldtagna på vägen hem. Låt ungdomarna stanna hemma och dricka folköl tills de fått ölsinne. Det är mycket nyttigare.

Avskaffa kravet på matservering. Detta är enbart en utgift för många krögare, då svenskarna inte är intresserade av att äta ute, bara supa. (Inte så konstigt med tanke på att restaurangmat ofta håller otroligt låg kvalité). Detta skulle innebära att gästerna inte behöver supa så mycket innan krogen börjar gå med profit.

Ingen alkoholservering efter 23 på söndagar till torsdagar. Det finns ingen anledning att folk skall vara ute och supa så sent. Vill man bli redigt full kan man börja tidigare, eller fortsätta hemma. Ju längre öppettider, desto mer överfulla blir gästerna. Krogpersonalen behöver dessutom också komma hem och sova om nätterna. På helgerna bör alla nattklubbar och krogar stänga senast kl. 01:00 på morgonen. Tillgång föder begär, inte tvärt om! I vårt ljusfattiga land går det alldeles utmärkt att dansa disco klockan nio på kvällen.

Sänk ljudvolymen avsevärt. Jag älskar att dansa till hög musik, men det är ett faktum att nivån på fyllan är konstant till nivån på ljudet. Om det finns en bar i samma rum som det spelas musik i, så anser jag att ljudvolymen bör sänkas avsevärt mot de decibel som nu vräks ut ur högtalare på många nattklubbar, inklusive den jag jobbar på. Dessutom så är det alldelles för många krogknegare som blir hörselskadade.

Förbjud happy hour och liknande tidsbundna erbjudanden och kombinationserbjudanden.

Avskaffa inträde på klubbar. Har folk pröjsat pengar vill man vara kvar tills det stänger. Hur full eller hur dåligt det än är. Folk vill ju ha något för pengarna. Utan att ha betalat inträde är det mycket lättare att åka hem och slagga när man behöver det. Krögarna kan gott betala DJ och artister. Med de profitkvoter de har på alkoholförsäljning finns det gott om utrymme för det.

När det gäller drinkar och järn/shots finns det två vägar att gå. Antingen serverar man enbart drinkar med max tre centiliter sprit och inga järn och på så sätt försöker begränsa folks fylla. Eller så serverar man bara minst åttor och så mycket järn som möjligt. Förhoppningsvis blir folk fulla riktigt fort och går hem och lägger i god tid. Jag röstar dock för den första linjen.

Att återinföra motboken kan vara ett vettigt alternativ att överväga, åtminstone tillfälligt, för att bryta den fyllekultur vi stadigt byggt upp under de senaste åren.

Alkoholpolitik 1

2005-08-18T16:42:00.000+02:00

Nyligen proklamerade vår statsminister Göran Persson att han var för en kraftig sänkning av alkoholskatten. Detta tycks ingå i en kampanj. Tidigare inslag har bland annat innefattat regeringens utredare Kent Härstedt utspel i massmedia, samt en våg artiklar om hur svartsprit väller in över Sveriges gränser kombinerat med, enligt samma tidningar, en lavinartad alkoholturism. Det tycks av någon underlig anledning ligga i statens intresse att vi super ihjäl oss.

Samtidigt som det propageras för billigare sprit åt alla, hetsar man mot sjukskrivningar. En stor del av svenskarna, i alla fall om man skall tro en del politiker, främst borgerliga, är lata arbetssmitare och bidragsfuskare. Dessa parasiter skall jagas med blåslampa. Bara vi får bort påstådda sjukskrivningsfusket så kommer Sveriges ekonomi att blomstra. Ut med de låtsassjuka latmaskarna på arbetsmarknaden så kommer Sveriges ekonomi återigen att blomstra likt, förhoppningsvis likt Kinas.

Personligen tror jag att Sveriges ”höga” sjukskrivningssiffror beror på ett internationellt sett tuffare arbetsplatsklimat. Tunga arbeten, undermålig lön och ett uppskruvat arbetstempo. Och så spriten, så klart.

Oavsett vilken dag det är i veckan så har vi nästan alltid fullt på min arbetsplats. Höga alkoholskatter till trots, tycks det nästan aldrig sina i plånboken när levern skall bankas lugn. Varje dag, kraftigt berusade människor, som stapplar omkring på krogen, riktigt sent på natten. Inte enstaka själar, utan riktigt många.

När jag står där bakom bardisken skakar jag på huvudet för mig själv och undrar hur de skall orka upp till jobbet dagen efter. Även om de kanske har sköna arbetstider, kanske börjar de vid nio, så har de ändå bara sju, åtta timmar kvar innan de skall vara på sin arbetsplats. Lägg där till ett stopp vid korvkiosken, eller Sleven. Lägg där till resan hem, och sen färdvägen till jobbet på morgonen. Det blir inte många timmars sömn, och alkoholen kommer definitivt inte att hinna brytas ned. Och nej, de är inte studenter eller arbetslösa. Jag hör ju vad de snackar om.

Så jag antar att de får ta och ringa in sig själva som sjuka på morgonen. Vi har ju karensdag i Sverige, så om man vill ha ut någonting av sin förlorade dag och inkomst, är det lika bra att stanna hemma någon dag extra. Och sen är det ju fredag, och då skall man ut och klubba på kvällen. Kanske träffa någon att släpa med hem och knulla lite med. Ja, då vill man ju vara utvilad, pigg och glad. Lika bra att stanna hemma och sova ut på morgonen, eller hur?

Och de som inte sjukskriver sig? De sitter antagligen rödögda, ammoniakluktande och stirrar hålögt på sina dataskärmar. Inte lär de får mycket vettigt gjort innan lunch, och kanske inte därefter heller. Det är nog lika bra att smita lite tidigare och ta en after work-öl, så man blir människa igen…

Inte undra på att de går lite knackigt för Sveriges ekonomi. Vi är land av spritzombies. Antingen är våra hjärnor paralyserade av fylla, eller så är den lamslagen av baksmälla och sömnbrist. En sänkt alkoholskatt kommer garanterat att driva upp sjukskrivningarna, både långa och korta. Det är jag övertygad om.

Gäst eller kund?

2005-08-02T17:06:00.000+02:00

Jag hatar ordet "gäst". Besökarna på krogen kallas ofta av de arbetande för gäster, men allra oftast av de som arbetar med att övervaka och disciplinera oss. I ordet gäst är fyllt med laddningar. Gästen är någon som står i högre än en själv. En person som skall passas upp. Det skall fjäskas för gästen. Dess nycker och begär tillfredsställas med underdånighet.

Även besökarna ser sig som "gäster". Med det följer också deras smått orimliga krav på ett stort mått av artighet, underkastelse och framför allt krav på uppassning. Kunden har inte rätt, det vet alla. Men gästen, hon har alltid rätt. Och oavsett hur gästen beter sig så får gästen fortfarande vara kvar. Man skickar ju inte hem en gäst, eller hur? Även om den inte är bjuden...

Vi vet nog alla att den liberala föreställning om tillgång och efterfrågan inte stämmer. Det är inte köparens marknad, utan säljarens. En kund är någon, som visserligen skall behandlas med ett viss mått av respekt, men om kunden inte uppfyller säljarens krav, eller är för krångling kan kunden alltid avvisas. För i konsumtionssamhället väntar det ständigt nya kunder runt hörnet. Därför har jag börjat kalla gäster för kunder i stället. Genast får man ett annat förhållningssätt till krogbesökarna.

Visst brukar du ohämmat pruta i skoaffären? Eller tjata på kassörskan på Ica huruvida det är okej att ta ett par extra brödlimpor under armen när man köper mjölk? Eller kanske klättra på bokhyllorna i bokhandeln? Eller varför inte, stanna kvar och prova kläder efter stängning på klädbutiken? Givetvis inte. Skulle man försöka sig på något sådan skulle man bli tillsagd och utslängd ögonaböj.

Men på krogen är alla gäster, och därför tar folk för givet att ta sig vilka friheter de vill. Vilket resulterar i ett "hela-havet-stormar" av sällan skådat slag. Självklart skulle jag gärna ta och hälla upp öl gratis hela dagarna. Men det går inte, jag skulle få sparken direkt. Nej, jag ångrade mig. Det skulle jag inte alls. Anledning att folk beter sig på det här viset är för att de tror sig stå över oss som jobbar på krogen. Äntligen någon att racka ned på! Äntligen någon att bossa över!

Nej, kära vänner. Ni måste bete er som anständig folk även här. Face the facts. Kan du inte sköta dig så hämtar jag vakten. Kön ringlar runt hörnet utanför. Det är dags att vi krogknegare säger ifrån. Det är dags att vi lär kunderna att våra arbetsplatser inte är deras privata flipout-zoner.

Dokumentfobi

2005-07-27T18:25:00.000+02:00

Semestertider och en oattraktiv bortglömd sattelitort, samt en stor portion tur, har förlänat så att Bostadsförmedlingen erbjuder mig ett förstahandskontrakt. Nu gäller det att handla snabbt. Med lätta steg påbörjar jag min resa till jobbet, ett halvdagsprojekt i tider som dessa, då kollektivtrafiken trafiken i staden närmar sig totalt haveri.

Väl framme letar jag reda på restaurangchefen. Jag förklarar mitt problem. Att jag har blivit erbjuden en lägenhet, men att mitt anställningskontrakt bara säger extra timanställd och att det behövs en fast inkomst för att få ett hyreskontrakt. Jag berättar att jag enbart vill ha ett intyg som bekräftar att jag trots det jobbar minst 36 timmar i veckan, något som måste motsvara, som allra minst, en 75% tjänst.

Chefen snörper ihop sitt ansikte av irritation och svettas lite ymnigare. Buttert grymtar han. -Vi får väl se vad vi kan göra. Han är inte helt olik en gris. - Alltså, jag kan skriva intyget så behöver du bara..., börjar jag. - Jamen de är faktiskt inte så det fungerar, stönar han. - Men jag tänkte att det kunde spara lite tid och..., försöker jag fortsätta. Nä. Ingen idé att försöka. Vi får väl se vad han hittar på.

Chefen vaggar i väg. Jag står kvar vid baren, så han vinkar åt mig att följa efter. Vi går ned i källaren där han leder till ett för mig okänt rum. Skyffet är uppenbarligen hjärtat i ventilationssystemet. Det är trångt, dammigt och fläktarna dånar. Det finns ett minimalt skrivbord med en skruttig dator, en lagerhyllla med ett kassaskåp och pärmar. På golvet ligger det flera plastpåsar slängda. Alla proppfyllda med sedelbuntar. Jag sneglar på pengarna och försöker att tränga bort begäret efter dem, genom att stirra på hans mun och försöka räkna ut hur många citroner han käkar till frukost.

Han rotar i en pappershög. River fram ett papper.
- Alltså, jag skriver i antalet timmar här. Standard är ju max 14 timmar för extra anställd.
- Men jag jobbar ju minst fyra dagar i veckan. Dokumentet behöver ju inte vara jurdiskt bindande mellan oss... Du kan ju få tillbaka det om några minuter, jag ska bara faxa iväg det till Bostadsförmedlingen. Jag vill ju bara ha en lägenheten...
- Men så kan man inte göra. Okej, okej, jag skriver 20 timmar då. Men det är ju inte korrekt!

Inte korrekt? Nähä. Vart lärde du dig det? SHR:s restaurangchefskurs? Han frågar efter min personuppgifter och kontonummer. Tystnad. Chefen plitar, jag svettas. Skruvar lite på mig.
- Nu är jag klar! Du kan skriva på och ta den undra kopian, den blev snyggast!, utropar han lättad.

Framför ligger ytterligare ett av SHR:s standarformulär. Fast det här är nog fulare än det tidigare. Chefen har med spretig stil skrivit restaurangens namn och organisationsnummer och mina uppgifter. Det ser ut som att en tioåring fyllt i det. Formuläret består, som vanligt, till stora delar av olika kryssalternativ. Det är inte helt olikt en tipskupong.

Nu heter min anställning helt plötsligt Oregelbundet arbete (extra). Som om det skulle låta bättre. Dessutom har han i rutan för Huvudsakligt arbete skrivit "Nisse", även om det också med hans kråkfötter, kan läsas som "Nille".

Dokumentet är daterat med dagens datum. Bye, bye, lägenheten. Tack, tack, chefen! Jag önskar att du super bort ditt jobb och förblir bostadslös för resten av livet. På riktigt.

Rökförbudet

2005-07-22T19:23:00.000+02:00

När situationen för oss som jobbar i krogbranschen förändras, om den alls gör det, brukar det alltid vara till det sämre. Det finns dock ett undantag. Rökförbudet! Det är det bästa som inträffat så länge jag har slavat i den här branschen. Faktum är att alla kroganställda jag pratat med tycker, nu efter att lagen trätt i kraft, att situationen är till det bättre. Även de som röker. Borta är risken att bli bränd av berusade krogbesökare. Brännmärken som ofta lämnade fula ärr för resten av livet. Borta är också kladdet med överfulla och snuskiga askfat.

Men den största fördelen är att vi alla känner oss mycket piggare. Det känns nästan som att ha gått ned till en 75% procentstjänst! Det är betydligt mycket mer syre i luften. Visst luktar det svett och prutt ibland, men i det stora taget kan man faktiskt andas fritt. Och man slipper nicotin-baksmällan man alltid vaknade med förut. Man är helt enkelt lite piggare och gladare än tidigare. Skillnaden märks!

Tack för rökförbudet, politiker!

Papperslösa migranter

2005-07-21T04:46:00.000+02:00

En sak som jag lagt märke till i krogsvängen är att det finns minst två norrlänningar på varje arbetsplats. Norrlänningar och värmlänningar tycks dominera på krogar och nattklubbar i Stockholms innerstad.

För ända sedan industrialiseringen i kapitalismens gryning har det pågått en migration från landsbygd till tätort. Förr flyttade man till närmsta bruk och industri. Men de stora arbetsplatserna är som bekant sedan länge avvecklade. För de som finner de halvdöda bruksorterna klaustrofobiska och inte har gymnasiebetyg nog att komma in på universitet återstår det bara att packa ryggsäcken och resa till Stockholm.

Väl i huvudstaden möts de av en helt annan kultur. Här är det varken kompetens, goda referenser eller en bra arbetsinsats som ger en vettig anställning eller en givande arbetsuppgift. I Stockholm är det enbart "social kompetens" som avgör. Social kompetens i den mening att man måste ha gått på rätt gymnasieskola, ha rätt efternamn och framför allt rätt föräldrar. Föräldrar med ett stort kontaktnät, med medelklassjobb som kan fixa sommarjobb, praktikplats, och anställningar hos sina goda vänner eller på den egna reklambyrån. De välbetalda, utvecklande och självförverkligande jobben går i arv. Så vi bonnläppar sugs istället upp i krogträskets ständigt malande grottekvarn.

Väl i krögarnas klor blir det svårt att skapa en stabil och trygg tillvaro, eftersom inga krögare i praktiken erbjuder en riktig anställning. Alla i krogbranschen, som inte jobbar på chefsnivå, är timanställda på, som bäst, månadsschema. Men allt som ofta rings man in på en dag till dag-basis.

Givetvis har alla anställningskontrakt, oavsett hur lite eller hur mycket man jobbar, som pliktskyldigt visas upp när Krogkommissionen gör razzia. Men i praktiken betyder det ingenting. Anställningsavtalen som fylls i är SHR:s standardformulär och rutan som kryssas för heter "extra anställning". Sedan specificeras ingenting mer, än möjligtvis en timlön, som brukar ligga mellan 76 och som mest 85 kr/timmen.

Ett sådant papper är givetvis inte värt ett dyft. Med ett sådant anställningsavtal kan man givetvis inte få några bostadslån. Inte heller få något hyreskontrakt, om man mot all förmodan skulle lyckas få tag på en lägenhet genom Stockholms Bostadsförmedling. Den infödda arbetarklassen är åtminstone så pass företagsam att den sätter sina nyfödda i bostadskö så fort de kommer hem från BB. Så i den panikartade bostadsbristens Stockholm är vi inflyttade krogslavar helt och hållet utelämnade åt andrahandsmarknaden. Vi är hänvisade att hyra bostadsrätter för svindlande månadssummor. Med saftiga påslag så amorterar vi inte bara av medelklassens bolån i väntan på rätt konjunkturtopp att sälja, vi ger dem även fickpengar på vägen. Det är regel, snarare än undantag, att vi tvingas bo i ofrivilliga kollektiv. Och vi tvingas ständigt flytta.

Själv bor jag i inneboende i andra hand. Jag delar ett rum på knappt 10 kvm i en förort tillsammans med min flickvän och vår katt. I rummet bredvid bor en kille och hans tjej, som vi egentligen inte känner. Vi delar på en fånigt litet kök och det är sjukt lyhört. Men jag är trots det lyckligt lottad. Hyran är relativt låg.

Nattbuss

2005-07-20T00:41:00.000+02:00

Gratisblaskan Stockholm City toppade i dag med en nyhet om en våldtäkt tillräckligt nära min bostad för att det skall kännas riktigt olustigt. Överfallet inträffade runt 01.30 när den 18-åriga tjejen klev av nattbussen. Nattbussen, som är min och min tjejs enda alternativ till hemtransport. Att åka taxi hem är inte ett alternativ när man jobbar på krogen. Det räcker lönen knappast till för, och andelen av drickspotten täcker sällan helan resan hem. Vi åker mycket nattbuss.

För oss är klockan 01.30 ungefär som klockan fyra-fem på eftermiddagen för en normal knegare. För er som inte läst artikeln så kan jag berätta att våldtäkten skedde ut mot Bromma-trakten. Det var inte så länge sedan som jag flyttade från söderort till västerort. Bland det första vi lade märke till var det skilda klimatet på nattbussarna hem. När vi bodde söderöver så var folk rätt ruffiga. Folk var ofta, så klart, rätt packade. Klädda i skrynkliga och lite lagom passé kläder lite på sniskan. Självfallet ockuperades halva bussen ständigt av berusad och färdigfestad ungdom. Dessa skulle i en tidning antagligen beskrivas som "ungdom med invandrarbakgrund". Visst hände det att det var liv. Kanske ett gäng unga killar som ville visa sig lite på styva lina någon kväll. Högljudda röster, men oftast om skämt och nästan alltid med glimten i ögat. Och nog kommenterades tjejers utseende då och då. Men med på bussen fanns också alltid en laddning med vuxna. Dödströtta, hålögda, utmärglade, men i alla fall nyktra och på väg hem eller till jobbet. Vi kände oss väldigt sällan otrygga på den bussen.

Bussresan hem, norrut numera, är en helt annan tripp. Det är Stone Island, Fred Perry, Duffer och La Coste. Det är stökigt, gapit och stupfullt. Stämningen är alltid tjock och hotfull. Det snackas högt, skryts och skrävlas. Om brudar, fylla och slagsmål. Uppvuxen i bruksort är jag van vid våld som en del av min vardag. Så snacket kring våld berör mig inte så mycket. Min våldspotensial är psykiskt antagligen flera kilo tyngre än deras. Men när snacket om tjejer drar i gång kryper det i skinnet, för då blir det riktigt riktigt obehagligt. Det handlar om vem och vilka som är horor, slampor och villiga. Vilka som ställer på att bli knullade i röven och vilka som suger bäst. Vad man skall göra för förnedrande sexuella handlingar mot den och den horan i skolan. Det är bara på nattbuss norröver man kan vid flera olika tillfällen kan få höra öppet snack om våldtäkt. Senast i går, när min flickvän ensam åkte hem från jobbet, kunde hon höra hur tre unga killa högljutt och öppet diskuterade hur schysst det vore att få våldta en tjej! Det är fan så att man baxnar!

Det sista man vill när man har jobbat tio-tolv timmar, hårt och i stort sett utan rast, är att ständigt behöva snegla över sin axel och oroa sig för att någon snubbe vill försöka sig på att hävda sin manlighet genom att försöka misshandla, eller förgripa sig sexuellt på en själv eller någon annan på bussen. Jag förstår inte varför.Men när det gäller svennekillar från villaförorter, i åldrarna runt 17 till 25, tycks det vara mycket som är allvarligt skevt i deras mansbild.

Nazisterna hetsar ständigt om "invandraren", som enligt deras propaganda, programmerad av sin "främmande kultur" gruppvåldtar unga svenska flickor. Skitsnack säjer jag. Det som till slut fick slut på det senaste våldtäktsnacket när min flickvän åkte hem var ett par riktigt elaka blickar från två svartskallar.

Jag är inte rädd för blattarna i förorten. Men jag är fanimej skitskraj för braksvennar från medelklassens idylliska villaområden.

Krossad is

2005-07-18T20:32:00.000+02:00

Givetvis så var det packat på kneget i lördags. Nu är det måndag och kväll och två dagar har förflutit. Först nu har jag äntligen lyckats återhämta mig så pass att jag börjar känna mig mänsklig och kan börjar uppbåda lite energi till självförverkligande och kreativt skapande.

När det är lördag, och lite ostabilt väder håller sig folk alltid hemma lite längre än vanligt. Det ger givetvis en soft start på kvällen, men den lilla lyckan förtas snabbt av att alla kommer exakt samtidigt, ungefär klockan strax innan elva. Vi är tre stycken stackare i baren som skall servera cirka fyrahundra gäster, som alla till varje pris skall försöka kompensera de där extra timmarna de blev kvar hemma runkandes framför Allsång på Skansen. Eller vad nu vanliga dödliga gör innan de går ut på krogen. Jag vet inte, jag minns inte. Jag har inte varit ledig en fredagkväll de senaste tre åren. Inte på så sätt att jag har orkat gå ut som vanliga krogzombies i alla fall.

I runda slängar betyder det i vilket fall att vi måste producera cirka 266 stycken stora stark/glas vin i timmen var, om alla gäster dricker två drycker per timme. Och det fixar vi hyffsat enkelt (med livet och hälsan som instats), eftersom vi är så sjukt snabba och jobbar så att svetten lackar. Det är fullständig kravall. Vi är Kung-Fu masters i baren, tre stycken ninjas med var sin material arts stil i baren. (Jag kör Shoot fighting.) Det är garanterat mer underhållning att se oss kriga mot tredubbla led panikslagna alkoholzombies, som tror att ölen skall sina i kranarna, än att se en kung-fu rulle på bio. I kväll har vi flow, det flyter på riktigt snyggt. Vi är trots den övernaturliga stressen positiva och för en gång skull är publiken rätt hygglig...

Om det inte vore för de där jävla Mojito-drinkarna. För de av er som inte vet; Mojito är en drink bestående av ljus rom, mosad (muddlad på barspråk) limefrukt och färska myntablad, sockerlag och sodavatten. Samt krossad is. Vad du än gör så beställ aldrig, aldrig, en Mojito när du ser att bartendern sitter i skiten. Eller en Caipirinha heller för den delen. Du skall icke beställa en krossad is-drink över huvudtaget. Mojito är det mest fantasilösa och pinsammaste man kan beställa. Mojitos är för människor som fortfarande tycker att pizza är festmat. Beställer man en mojito på en nattklubb visar man att man inte har någon som helst stil, koll eller sympati för bartenderns situation. Symptomatiskt nog så är det i stort sett alltid så att gästen lever i villfarelsen att den har gjort en otroligt sofistikerad beställning. Speciellt eftersom att allt flyt i arbetet bryts och flera minuters intensivt slit direkt tillintetgörs.

En mojito består nämligen av de två allra värsta momenten i drinkblandning - muddling och krossning av is. Jag vet inte hur bonnjävlarna som dyker upp på min arbetsplats hittar dit, men givetvis så består varannan beställning av minst en mojito, när trycket är som allra värst. Och folk måste ju för helvete se hur jag sliter med dem. Hur högerarmen vevar i femhundra knyck per minut med iskrossaren. Is är hårt, och det krävs energi för att slå den i stycken. Och den måste komma ur min högerarm, för att du skall kunna dricka din jävla issörja! Ser människorna inte hur svetten pärlas på min panna?

Sekunderna tickar, tre minuter och jag har gjort tre mojitos och en caipirinha. Självklart så skall skånejävlarna betala beställningen var för sig, hälften med kort. Två minuter till. Nu har jag ägnat säkert fem minuter enbart åt de här tre skårrande brudjävlarna, och de har mage att inte lämna en enda ynka jävla spänn i dricks. Jag försöker mörda dem med blicken, men de har redan vänt ryggen till.

Nu är det fyrdubbel kö. Folk börjar skrika och vifta. Nu har jag ingen aning om vem som väntat längst eller knuffats mest. De är fullkomligt galna. De är fyllezombies som klöser i bardisken efter alkoholen. Ögonen står ut från sina hålor av skräck för att bli utan sprit. Fradgan rinner ur mungiporna på dem. Jag chansar, tar den manlige närmast ölkranarna till höger. Resten av mobben ylar i protest. Fan! Helt, fel person? Skitsamma! Två stora stark tar mig femton sekunder inklusive betalning eftersom han har en hundring viftandes i klorna. - Nästa, jatack, vad ska du ha? Man. Trettio år och lite till. Stekare. Bebisblå pikéskjorta, pojkfrisyr, elakt flin. - Jag vill ha två sådana där drinkar. Han pekar på skånebrudarnas mojitogegga. Självklart. Din jävla bracka. Jag visste det. Det var därför du flinade så elakt. Du har stått här hela tiden och sett mig svettas och slita, och nu skall du ha precis likadana bara för att se hela showen en gång till. Var så goda, människor, här har ni mig. Era cyniska jävla monster. Ni är som romare på Colloseum. Jag är gladiatorn och ni är dessutom vilddjuren. Slit mig i stycken!

Nu har jag nått sista utposten. Adrenalinet turbosprutar ut i mitt blodomlopp. Världsrekord i iskrossning. Var så god, två mojitos. Smäller ned dem på bardisken. Ditt jävla moderatarsel, skriker jag i ansiktet på honom. Någonstans, djupt inom mig, så att ingen hör.

Någon tar på mig. Men jag är för boostad för att koppla. Jag tar hans beställning. Fan, fan, fan, tänker jag. Ingen tar på mig när jag står bakom baren. Det är en fråga om respekt och integritet. Jag kulle inte ha tagit hans beställning. Det är att förnedra sig för mycket. Fixar hans beställning för att bli av med honom snabbt, samtidigt som jag skamsköljer mig själv för att ha nedlåtit mig så. Börjar jobba med en eller två andra människor beställning.

Någon taffsar på mig igen! En sladdrig hand som klappar min axel, mitt huvud. Samma kille igen. Nu jävlar smäller det. Här går gränsen!
- Vafan håller du på med!?, skriker jag i ett försök att överrösta den definitivt skadliga ljudnivån. Ge fan i att taffsa på mig! Förvånad spottar den långe, harkranksliknande, snorungen ur sig att han "bara" vill ha växel till cigg.
- När jag står i baren så rör du inte mig fattar du det? Han ser oförstående ut. Jag har vågat ifrågasätta hans rätt till omedelbar uppmärksamhet och total underkastelse, som så många krogbesökare tror sig ha rätt till. Jag fullkommligt kokar. Spänner ögonen i honom.
- Jag kommer väl förfaen inte och taffsar på dig på ditt jobb?
Nej, det gör jag ju inte. Det kan han inte argumentera i mot. Han är tyst.
- Nu får du inte beställa på fem minuter, gastar jag samtidigt som DJ:n höjer volymen ytterligare ett smärtsamt snäpp. Jag tar tre, fyra andra beställningar innan jag växlar hans skrynkliga tjugor. Vafan trodde han egentligen?