Papperslösa migranter

En sak som jag lagt märke till i krogsvängen är att det finns minst två norrlänningar på varje arbetsplats. Norrlänningar och värmlänningar tycks dominera på krogar och nattklubbar i Stockholms innerstad.

För ända sedan industrialiseringen i kapitalismens gryning har det pågått en migration från landsbygd till tätort. Förr flyttade man till närmsta bruk och industri. Men de stora arbetsplatserna är som bekant sedan länge avvecklade. För de som finner de halvdöda bruksorterna klaustrofobiska och inte har gymnasiebetyg nog att komma in på universitet återstår det bara att packa ryggsäcken och resa till Stockholm.

Väl i huvudstaden möts de av en helt annan kultur. Här är det varken kompetens, goda referenser eller en bra arbetsinsats som ger en vettig anställning eller en givande arbetsuppgift. I Stockholm är det enbart "social kompetens" som avgör. Social kompetens i den mening att man måste ha gått på rätt gymnasieskola, ha rätt efternamn och framför allt rätt föräldrar. Föräldrar med ett stort kontaktnät, med medelklassjobb som kan fixa sommarjobb, praktikplats, och anställningar hos sina goda vänner eller på den egna reklambyrån. De välbetalda, utvecklande och självförverkligande jobben går i arv. Så vi bonnläppar sugs istället upp i krogträskets ständigt malande grottekvarn.

Väl i krögarnas klor blir det svårt att skapa en stabil och trygg tillvaro, eftersom inga krögare i praktiken erbjuder en riktig anställning. Alla i krogbranschen, som inte jobbar på chefsnivå, är timanställda på, som bäst, månadsschema. Men allt som ofta rings man in på en dag till dag-basis.

Givetvis har alla anställningskontrakt, oavsett hur lite eller hur mycket man jobbar, som pliktskyldigt visas upp när Krogkommissionen gör razzia. Men i praktiken betyder det ingenting. Anställningsavtalen som fylls i är SHR:s standardformulär och rutan som kryssas för heter "extra anställning". Sedan specificeras ingenting mer, än möjligtvis en timlön, som brukar ligga mellan 76 och som mest 85 kr/timmen.

Ett sådant papper är givetvis inte värt ett dyft. Med ett sådant anställningsavtal kan man givetvis inte få några bostadslån. Inte heller få något hyreskontrakt, om man mot all förmodan skulle lyckas få tag på en lägenhet genom Stockholms Bostadsförmedling. Den infödda arbetarklassen är åtminstone så pass företagsam att den sätter sina nyfödda i bostadskö så fort de kommer hem från BB. Så i den panikartade bostadsbristens Stockholm är vi inflyttade krogslavar helt och hållet utelämnade åt andrahandsmarknaden. Vi är hänvisade att hyra bostadsrätter för svindlande månadssummor. Med saftiga påslag så amorterar vi inte bara av medelklassens bolån i väntan på rätt konjunkturtopp att sälja, vi ger dem även fickpengar på vägen. Det är regel, snarare än undantag, att vi tvingas bo i ofrivilliga kollektiv. Och vi tvingas ständigt flytta.

Själv bor jag i inneboende i andra hand. Jag delar ett rum på knappt 10 kvm i en förort tillsammans med min flickvän och vår katt. I rummet bredvid bor en kille och hans tjej, som vi egentligen inte känner. Vi delar på en fånigt litet kök och det är sjukt lyhört. Men jag är trots det lyckligt lottad. Hyran är relativt låg.